This document is an historical remnant. It belongs to the collection Skeptron Web Archive (included in Donald Broady's archive) that mirrors parts of the public Skeptron web site as it appeared on 31 December 2019, containing material from the research group Sociology of Education and Culture (SEC) and the research programme Digital Literature (DL). The contents and file names are unchanged while character and layout encoding of older pages has been updated for technical reasons. Most links are dead. A number of documents of negligible historical interest as well as the collaborators’ personal pages are omitted.  The site's internet address was since Summer 1993 www.nada.kth.se/~broady/ and since 2006 www.skeptron.uu.se/broady/sec/.

UPPSALA UNIVERSITET : EDU : Utbildnings- och kultursociologi (SEC)   
SEC Home | Coordinators | Staff | Research | Courses | Archives  | Events




URL of this page is www.skeptron.uu.se//broady/sec/e-111006-educult.htm  

 

 

EDUCULT 2011

Sextioåtta. Forskning om studentrevolten och kulturens och akademins fält

Symposium 6 - 7 oktober 2011, Uppsala universitet

 

Lokaliteter: Campus Blåsenhus, Uppsala universitet, Von Kraemers allé 1, Uppsala. Karta: http://www.blasenhus.uu.se/om_13_hithit.lasso.
Symposiet äger rum i konferensrum 14: 340 (Hus 14, plan 3.)
Luncherna intages i  Lilla Matsalen 21: 137 (Hus 21: plan 1.).
Torsdagens middag avätes på Domtrappkällaren, St: Eriksgränd 15  (i domkyrkans kvarter mot Fyristorg).

Arrangör: Utbildnings- och kultursociologi (SEC), Uppsala universitet, i anslutning till det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Sextioåtta. Studentrevoltens sociala förutsättningar och kulturella effekter <www.skeptron.uu.se/broady/sec/68.htm>.

Symposieordförande (som även tar emot förfrågningar): Donald Broady <donald.broady@edu.uu.se> och Annika Öhrner <annika.ohrner@konstvet.uu. se>, mobiltel: 0708 67 04 41.

Detta är inget öppet symposium utan samlar forskare som är eller varit engagerade i att undersöka olika aspekter av 68-rörelserna.

Symposiet genomförs med stöd av Riksbankens Jubileumsfond.


Programpunkter

Torsdagen den 6 oktober

10.30 Registrering och kaffe. Foajén innanför Blåsenhus entré.
11.00 Välkomnande. Deltagarpresentation. Donald Broady och Annika Öhrner.
Donald Broady. Presentation: Projektet Sextioåtta. En utbildningssociologisk studie av den svenska studentrevoltens sociala förutsättningar och effekter på kulturens fält.

11.45 – 13.00 Lunch, Libanesisk buffet.

 

I. AKADEMIENS FÄLT 13.00- 15.00
Sessionsordförande: Sverker Jonsson
Kommentator: Marie Demker

Alexander Ekelund och Martin Gustavsson, Kritiska seminarier - radikala miljöer i och utanför universiteten.
Madeleine Michaëlsson, Kvinnornas inbrytning i det akademiska fältet 1962-1986.
Annika Öhrner, Radikaliseringseffekter på konstvetenskap och konsthögskola.
Martin Gustavsson, Mikael Börjesson och Andreas Melldahl, Radikalisering av konststudenter och konstnärer 1965-1975.
Diskussion

Ca 15.00-15.30 Kaffe.

 

II. KULTURENS FÄLT 15.30- 17.30

1. Konst- och kulturproduktion.
Ordförande: Annika Öhrner
Kommentator: Marta Edling

Ebba Witt-Brattström, Det konstnärliga är politiskt! Hur1970-talets kulturfeminism transformerade politiken.
Katarina Wadstein MacLeod, Anna Sjödahl och hemmets poetiska politik.
Anne Hedén, Elsa Larsons minnen av Kinaresan 1977.
Johan Bergman, Kulturfolk eller folkkultur?
Diskussion
Gemensam reflektion över dagens sessioner.

19.00 Middag, Domtrappkällaren.

 

Fredagen den 7 oktober

II. KULTURENS FÄLT 9.00 – 11.00

2. Kulturproduktion och samhällsdebatt.
Ordförande: Samuel Edquist
Kommentator: Ebba Witt-Brattström

Sverker Jonsson, Den svenska socialistiska vänsterns press 1965-2000.
Elin Gardeström, Att fostra journalister.
Alexander Ekelund, 1968-radikaliseringen och bokutgivningen 1965-1973.
Ulf Bjereld, Lennart Geijer och liberaliseringen av svensk kriminal- och sexualpolitik.
Diskussion

11.00-11.15 Paus

 

III. ATT STUDERA SEXTIOÅTTA 11.15-13.00

1. Teorier och metoder.
Sessionsordförande: Mikael Börjesson
Kommentator: Anita Göransson

Marie Demker, Fria Logotyper.
Donald Broady, Prosopografi, metod att studera fältförändringar.
Martin Gustavsson, Insamling och bevarande av data, problem och möjligheter.
Diskussion, som kan fortsätta efter lunch.

Lunch, Buffet, 13.00-13.45

 

IV. AVSLUTANDE GEMENSAM DISKUSSION 13.45-15.00

– Hur beforska sextioåtta? 13.45- 15.00
Sessionsordförande: Donald Broady.


Abstracts / Teman

Johan Bergman:
Kulturfolk eller folkkultur?

Kulturens koppling till demokratin var en viktig fråga i de proteströrelser som samlats under begreppet 68-vänstern. Tanken var att kultur skulle användas i den politiska kampen. Många kulturarbetare krävde en kultur för, av och om folket, och den svenska staten gick in med olika former av ekonomiskt stöd. Min studie fokuserar på hur kulturarbetare under 1970-talet slöt sig samman i organisationer som Teatercentrum, Musikcentrum och Textilgruppen för att värna sina yrkesintressen. För att förklara den förändring som skedde under 1970-talet måste man ta hänsyn till att kulturarbetarna verkade inom ett kapitalistiskt system. Det fanns alltså ett intresse av att sälja en produkt på en marknad, oavsett om detta var något som erkändes av dem som var med själva. Förhållandet till arbetarklassen, revolutionens bärare, blev komplicerat då publiken ibland svek. Den radikala retoriken hävdade att alla kan skapa kultur samtidigt som många kulturutövare önskade leva på sitt konstnärskap. Inte minst utgjorde amatörverksamheten ett konkurrenshot. Detta blev särskilt tydligt inom den kulturbransch som av tradition stämplats som hantverk snarare än konst, närmare bestämt den kvinnligt dominerade textilkonsten.

Bekymret med hur konstnärerna ska förhålla sig till folkets smak är ett tidlöst dilemma. Debatten om kulturens demokratisering påverkade på flera sätt utformningen av den statliga kulturpolitiken under 1970-talet. Dagens kulturpolitik visar att många av dåtidens frågor fortfarande är aktuella: Hur bör ett demokratiskt samhälle organisera sitt kulturliv? Är det staten eller marknaden som ska bestämma villkoren för vilket kulturutbud som erbjuds?

Ulf Bjereld:
Lennart Geijer och liberaliseringen av svensk kriminal- och sexualpolitik.

Lennart Geijer var en av de viktigaste arkitekterna bakom den liberalisering av svensk kriminalpolitik och sexualpolitik som initierades under 1970-talets första hälft. Inom kriminalpolitiken reformerades fångvården i en riktning mot allt mindre betoning på avskräckning och straff och i stället allt mera på brottslingars vård och rehabilitering. Inom sexualpolitiken reformerades lagstiftningen kring människors sexualitet och sexuella preferenser. I mitten av 1970-talet gick den sexualbrottsliga utredningen (SOU 1976:9) t o m så långt som till att föreslå att våldtäktsbegreppet endast skulle innefatta sällsynt råa övergrepp, att straffskalan för sexuellt tvång skulle pressas nedåt och att förbudet mot incest skulle avskaffas. Även inom kriminalpolitiken mattades de liberala vindarna av och under 1980- och 1990-talen återkom ett synsätt som betonar strafftänkande mer än rehabilitering och som lägger mer fokus på brottsoffret än på brottslingen.

Syftet är att bidra till större förståelse av denna tid i svensk politik och till liberaliseringen av kriminalpolitiken och sexualpolitiken genom att härleda Lennart Geijers politiska idéer dels till en juridisk positivism utan naturrättsliga inslag, dels till den rörelse för sexuell frigjordhet som i kulturella kretsar kallades primitivism och som i Sverige företräddes av t ex Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson och Agnes von Krusenstjerna (jfr Isaksson 2007).

 

Marie Demker:
Sextioåtta: nya sociala ”klasser” eller grupper, (de s k Fria Logotyperna).

Den kommunikationella revolutionen genomslag åren runt 1968 har givit individen allt större utrymme, men har också förskjutit den politiska spelplanen mot vad vi kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskap som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken under de senaste decennierna medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme. Allt fler frågor i vardagen blir föremål för politiska beslut jämfört med under 1900-talets första hälft och många av dessa berör förment personliga ting som sexuella preferenser eller barnuppfostran.

Som en följd av de förändrade villkoren i det ultramoderna individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya politiskt relevanta sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem som politiska sociologer identifierat från demokratins genombrott. I vår forskning har vi identifierat två tänkbara sådana skiljelinjer – nationalstat-transnationella nätverk samt kunskap-marknad. Varje skiljelinje förutsätter en social mobilisering för att bli politiskt relevant och det är här de fria logotyperna kommer in. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individen klassidentifikation oftare knuten till personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Den fria logotypen är sin egen vara, attraktiv för sin egen skull och därmed också sin egen logotyp. Den fria logotypen är inte i första hand lojal med en arbetsgivare eller entreprenör, utan med sig själv och sina egna värderingar. Vi har i empiriska undersökningar att yrken och branscher där den fria logotypen förväntas finnas har ökat kraftigt i Sverige.

Vilken betydelse kommer de fria logotyperna att ha för uppkomsten av politiskt relevanta nya social skiljelinjer i västvärlden? På vilket sätt påverkar de fria logotyperna och de nya skiljelinjerna uttrycksformer och aktörer i den befintliga demokratin?

 

Alexander Ekelund:
1968-radikaliseringen och bokutgivningen 1965-1973.

Den politiska radikaliseringen under sextiotalet sammanföll med en expanderande svensk bokutgivning. Fram till förlagskrisen 1971 ökade antalet titlar kraftigt, framför allt ifråga om facklitteratur som under decenniet passerade och kraftigt drog ifrån skönlitteraturen i fråga om antal utgivna verk. Perioden har kallats ”kvalitetspocketens decennium” och just pocketboken blev under perioden ett av samhällsdebattens mest centrala medier.

Utgivningen av revolutionära texter var i slutet på sextiotalet inte bara en angelägenhet för vänstergrupper som exempelvis Clarté och Zenit och vänsterförlag som Partisan, Arbetarkultur, Proletärkultur utan var även av stort symboliskt såväl som kommersiellt värde för de etablerade förlagen.

Ett antal böcker blev till och med stora försäljningssuccéer, som exempelvis Leo Hubermans Människans rikedomar (Rabén & Sjögren 1965), och Che Guevaras Guerillakrig (Bonnier 1968), Marx’ Kapitalet (Cavefors 1969-1973) ”Med rådande marknadssystem är kapitalisterna fullt beredda att såga av grenen de sitter på /---/ De tror nämligen att revolutionen är en orimlighet. Läsarna får ge dem motbeviset!!!” skriver Daniel Cohn-Bendit talande i förordet till Den radikala vänstern – Botemedlet mot en senil kommunism som 1969 översattes och gavs ut av Norstedts.

Denna presentation tar avstamp i en i en empirisk sammanställning av den svenska utgivningen av vänsterradikala verk mellan 1965-1973. Med fokus på de översatta utländska verken diskuteras den internationella 1968-kontextens genomslag i Sverige: Hur förändras denna utgivning under perioden? Vilka teman och teoretiker står i fokus? Vilka tendenser utmärker de stora bokförlagens serier och hur skiljer sig dessa från de mindre förlagen och de utpräglade vänsterförlagen? Vilka svenska intellektuella framträder som betydelsefulla i detta sammanhang, exempelvis som frekventa författare till förord, översättare eller redaktörer?”

Alexander Ekelund och Martin Gustavsson:
Kritiska seminarier – radikala miljöer i och utanför universiteten.

Presentationen intresserar sig för radikala/alternativa miljöer i och utanför universitetet åren kring 1968. Var så kallade kritiska seminarier ett utbrett fenomen? Vi försöker ge tentativa svar på frågor om 1) hur många seminarier som verkar ha varit verksamma, 2) var någonstans – universitetsorter och institutioner – de framför allt var verksamma och 3) under vilka år seminarieverksamheten hade sina höjdpunkter. Vi reflekterar kort kring vidhäftade metod- och materialproblem (hur går man bäst till väga för att få ett grepp över hela spelplanen, såväl kända Kritiska seminarier där många namnkunniga professorer i vardande var verksamma som mer anonyma seminarier som verkar ha utbildat deltagarna för andra uppgifter än akademiska toppositioner etcetera). Den kvantitativa framställningen kompletteras med några intervjuer med personer som företrädde Kritiska seminarier på olika håll. Vad var bakgrunden till att gruppen skapades? Vilken verksamhet bedrevs? Hur förhöll sig t.ex. gruppens litteraturlistor till moderinstitutionens? Under vilken period existerade seminariet?”

Elin Gardeström:
Att fostra journalister.

I min avhandling Att fostra journalister gör jag en undersökning av urvalet till journalisthögskolorna 1967, något som i efterhand har bedömts vara viktigt. Den svenska maktutredningen på 1980-talet betonade att urvalet till journalisthögskolorna var avgörande för att bestämma vilka som fick ingå i denna sammansvetsade yrkeskår som hade kommit att få ett ökat inflytande i samhället. [1]  Enligt flera svenska medieforskare hade journalisthögskolorna en stor påverkan på yrkeskårens utveckling. Yrket förändrades till ett medelklassyrke och de 40-talister som utbildade sig på 1960-talet förespråkade en mer aktiv och kritisk granskande journalistik jämfört med äldre journalister. En formaliseradaa utbildning skapade en ny konsensus kring den journalistiska yrkesrollen och förtydligade vad som var denna journalists uppdrag. Denna mer självständiga yrkesroll bidrog till att försvaga partipressen men kom också att bli en motvikt till den pågående kommersialiseringen av mediesektorn [2].

På journalisthögskolorna fanns många vänsterintellektuella elever som var aktiva inom olika 68-rörelser, där fanns de som redan var redaktörer för radikala tidskrifter, som exempelvis Vietnam-Bulletinen. Frågan som jag har försökt undersöka är om urvalet för att komma in på de populära journalisthögskolorna på något sätt inverkade på hur radikala studenterna var. Det är urvalet genom psykotekniska test som har studerats och då i synnerhet de intervjuer på en timme med varje sökande som genomfördes av en psykotekniker och en journalist. Denna form av urval skilde sig från betygintagning och i analysen framkommer att höga betyg spelade mindre roll än en självständig och välartikulerad personlighet som inte hade alltför stor respekt för auktoriteter. Urvalssystemet kan sägas ha vaskat fram en ny form av elit efter andra premisser än betyg.

[1] Olof Petersson, Makt. En sammanfattning av maktutredningen (Stockholm 1991) s. 59.
[2] Melin-Higgins (1996) s. 88-95; Jonsson (2002) s. 244; Stig Hadenius & Lennart Weibull, Partipressens död? Svensk informationsmediecenter, nr 91:4, s. 78.

 

Martin Gustavsson och Mikael Börjesson:
Radikalisering av konststudenter och konstnärer 1965–1975.

Bidraget studerar radikaliseringen av två områden under perioden 1965–1975: dels den högre konstnärliga utbildningen och dels konstens produktionsfält. Relationerna mellan skolan och fältet står i fokus. Ambitionen är att försöka reda ut hur påverkansströmmarna gick. Istället för att studera detta som ett enkelriktat förlopp, att fältet influerar skolan eller vice versa, prövar vi hypotesen att radikaliseringen kan ses som en dialektisk process, att dess innehåll och form var ett resultat av samspelet mellan skolan och fältet.

Med radikalisering avser vi förändringar inom konsten och konstnärlig utbildning mot ett mer politiskt orienterat innehåll med samhällsförändrande och -omstörtande förtecken. Planen är att studera detta utifrån en rad olika indikatorer, som krav på förändrad undervisning, protestaktioner, demonstrationer, etablering av radikala gallerier, tidskrifter, konstnärskollektiv etc. Ambitionen är sedan att sätta detta i relation till den sociala rekryteringen till skolan och fältet. Kan radikaliseringen förstås som att det kommer in fler med en bakgrund i arbetarklass och lägre medelklass? Eller ska den förstås i relation till förskjutningar inom medelklassen?

Studien baseras på ett stort – redan insamlat – prosopografiskt material som berättar om hur den sociala rekryteringen till skolan och fältet såg ut. Databasen omfattar dels alla studenter som varit inskrivna på den ledande konsthögskolan under undersökningsperioden och dess två viktigaste konkurrenter (Kungliga konsthögskolan i Stockholm samt Konsthögskolan Valand i Göteborg och Konstfack i Stockholm) och dels alla konstnärer som intagit ledande positioner i konstfältet. Vi håller nu på att samla in kompletterande material som kan berätta om radikala aktiviteter på skolan och i fältet under perioden.

 

Anne Hedén:
Elsa Larssons minnen av Kinaresan 1977.

Det var vanligt att SKVF:s resenärer utvecklade en praxis där man gemensamt dokumenterade informationen som man fick under resan. Detta ledde till en förhållandevis likformig bild av det nya Kina. Informationen förefaller ha sammanställts utifrån en vetskap om att den skulle användas senare. Även socialarbetaren Elsa Larsson, anställd på PBU och som reste till Kina 1977, med resebyrån Ansgar, dokumenterade sin resa utifrån en avsikt att använda sig av materialet. Efter hemkomsten höll hon flera föredrag, framförallt för arbetskamrater och även för vänner och släktingar. Resan dokumenterades med stor noggrannhet på smalfilm, i brev och i anteckningar och framförallt i två texter, en tidigare, en senare, som hon skrev till filmen som hon redigerade på egen hand efter hemkomsten.

I relation till det som kallas för den nya vänstern hörde Elsa Larsson till en äldre generation och hon var inte knuten till den nya vänsterns engagemang när det gällde socialistiska utopier. Samtidigt var hon engagerad i att studera vad som under 1970-talet sågs som Kinas väg till välfärdsbygget och hon utvecklade en expertroll som låg i tiden; att resa och studera och se med egna ögon hur ett radikalt och progressivt samhällsexperiment fungerade.

Det framgår i det efterlämnade materialet att hon skildrade sina intryck på lite olika vis beroende på vem som var mottagare, och även med avseende på avståndet i tid. I relation till det som kommit fram om Kinas underskott på mänskliga rättigheter på senare år började Elsa Larsson även att fundera över sin resa i ett nytt perspektiv. Vad var det hon upplevde i Kina? Hon ställer sig frågan under vårt andra och sista möte, strax före sin bortgång 2005.

Elsa Larssons funderingar kring sin resa, med facit i hand långt efteråt, skapar ännu ett perspektiv på hennes upplevelser 1977. Min avsikt med att analysera denna process handlar om att belysa hur minne och historia samspelar och påverkar varandra och även hur intervjuandet förskjuter och aktiverar olika minnesbilder. ”

 

Sverker Jonsson:
Den svenska socialistiska vänsterns press.

Sverker Jonsson kommer att tala kring sin bok Bland gnetar och rödhättor. Den socialistiska vänsterns press 1965-2000, som kom till som en specialstudie inom det stora projektet "Den svenska pressens historia" med 12 medförfattare vilka i fyra band redovisade den svenska pressens utveckling från mitten av 1600-talet till våra dagar. Sverker Jonssons avsnitt behandlade perioden 1958-1975 i det fjärde bandet och omfattade alltså det "radikala 60-talet". I sin specialstudie försöker Jonsson förklara det radikala uppsvinget. Huvuddelen av boken består av en genomgång av de olika vänsterorganisationerna och deras tidningar.

Den är ett försök att beskriva och analysera vänsterns splittring, men huvudsyftet var att lokalisera och karakterisera organisationernas tidningar. En databas över de ca 220 tidningar som kom ut under perioden 1965-2000 konstruerades.

Madeleine Michaëlsson:
Kvinnors inbrytning i det akademiska fältet.

För närvarande präglas mitt arbete i projektet "Sextioåtta. En utbildningssociologisk studie av den svenska studentrevoltens sociala förutsättningar och effekter på kulturens fält" av omfattande datainsamling samt strukturering av redan insamlat material. Detta arbete beräknas färdigt till slutet av juni 2011. Redan nu riktas emellertid mitt intresse mot kvinnornas inbrytningar i det akademiska fältet. Genom insamlat material är det möjligt att följa kvinnor både som grupp och som individer under åren 1962-1986 vid sociologiska institutionen, institutionen för litteraturvetenskap och institutionen för konstvetenskap vid Stockholms universitet, Lunds universitet samt Göteborgs universitet. Genom systematiska empiriska studier vill jag studera vilka positioner kvinnorna lyckades erövra i det akademiska fältet. Vidare vill jag undersöka vilka utbildningsmässiga bakgrunder kvinnorna, som lyckades bryta sig in i akademin, hade med sig i bagaget.

Andra intressanta aspekter handlar om resurser som kan kopplas till individernas sociala ursprung och vilken betydelse dessa hade i sammanhanget. Slutligen vill jag också undersöka om det fanns andra aktiviteter som förberedde för inträdet i det akademiska fältet, exempelvis engagemang i feministiska rörelser, tidskrifter eller studiegrupper vid universiteten. Denna, ännu mycket löst skissade studie, skulle i så fall omfatta såväl det som betraktas som formeringsfasen under 1960-1970 samt omvandlingsfasen under 1970-1982.

Katarina Wadstein MacLeod:
Anna Sjödahl och hemmets poetiska politik.

Studien ingår i ett forskningsprojekt om hemmet som ett motiv i svensk konst under 1900-talet och har som arbetstitel Brustna drömmar och läckande ideal. De konstnärers arbeten jag tittar på är alla kvinnor och verksamma under perioder när just hemmet har en särskilt stark eller förändrad betydelse i samhället både politiskt, i massmedia liksom inom konsten.

Anna Sjödahl (1934-2001) var en central gestalt både i kvinnorörelsen under dess framväxt på 1970talet i Sverige liksom i konstvärlden. Genom att använda sig av hem och familj som motiv belyste Sjödahl en problematik om konstnärliga motiv och den kvinnliga konstnärens roll och inte minst kvinnans roll i samhället. Hon var tidigt ute med att bearbeta hemmet som en social och politisk scen samtidigt som tex den amerikanska konstnären Judy Chicago och Claes Oldenburg behandlade hemmets tematik och politik i sina installationer och skulpturer från 1960- och 70talet.

Syftet är alltså att ur ett samtidshistoriskt och teoretiskt perspektiv belysa Sjödahls arbeten; att lyfta fram hennes viktiga gärning som sammanfaller med den andra vågen av feminism på 1960- och 70-talet; att behandla dess visuella potential och sätta in Sjödahls verk i ett internationellt sammanhang liksom i relation till den politiskt orienterade konsten samt i relation till kvinnorörelsen under tidigt 70-tal.

Ebba Witt-Brattström:
Det konstnärliga är politiskt! Hur 1970-talets kulturfeminism transformerade politiken.

Var 1970-talets nya kvinnorörelse en del av studentrevolten? Inte enbart, kanske inte ens främst. Redan i 1960-talets början hade några intellektuella aktörer (Eva Moberg, Barbro Backberger m fl) banat väg för en s k könsrollsdebatt. Den var inspirerad av radikalliberala strömningar inom Fredrika Bremer-förbundet, vid denna tid den ledande feministiska organisationen. FBF organiserade också män. Att Grupp 8 blev en enkönsrörelse är en direkt effekt av bokstavsvänsterns doxa att kvinnokamp var underordnat klasskamp. Man ville undvika orerande manliga marxister i kvinnorörelsen. Endast i en separatistiskt politisk miljö skulle man kunna finna den ”kvinnofrigörelsefeminism” (Dahlerup) som kombinerade en liberal uppfattning av människolivets okränkbarhet, individens rätt till ”självförverkligade”, med en marxistisk analys av kvinnors underordning i det kapitalistiska systemet (”det dubbla förtrycket”). Påverkade av studentrevolten var Grupp 8 förstås ändå, inte minst indirekt, när man hämtade inspiration från internationella systerorganisationer som Rödstrumporna, MLF, Women’s Lib etc. Men en renodlad studentskerörelse var endast Kvinnoligan i Lund, inte Grupp 8 eller liknande, totalt ett femtiotal kvinnogrupper över hela landet (Schmitz). I 1970-talets nya kvinnorörelse fanns en dominans av unga kvinnor, men de äldre saknades inte och var säkerligen en stabiliserande faktor. Inte minst möjliggjordes på så vis ett engagerat erfarenhetsutbyte över generationerna. Det ledde till nyfikenhet på alla slags ”kvinnliga erfarenheter”, också historiska.

Den feministiska motkultur som under sjuttiotalet skulle komma att vinna insteg på kulturens fält vilade på föreställningen att kvinnoförtrycket angick i princip alla kvinnor, oavsett bakgrund (hemmafruar i Djursholm möjligen undantagna). Det kulturella projektet (Isaksson) finns redan i sitt embryo under den första fasen (Dahlerup: 1971-73: ”de politiska aktionernas tid”), men växer till en motkultur i den andra fasen (1974-78: ”byggandet av en feministisk motkultur”) för att under den tredje fasen (1979-82: ”specialiseringens tid”) vinna insteg på det akademiska fältet.

Jag avser att koncentrera mig på mellanfasen, den feministiska motkulturen, och dess betydelse för att sprida den feministiska ideologin långt utanför kärnan av aktivister och sympatisörer. De kvinnopolitiska idéernas genomslagskraft (som räckt ända in i vår tid) hade som förutsättning konstnärliga uttryck som litteratur, teater, konst, film, feministjournalistik (Kvinnobullen, Vi Mänskor, A för Amazon) och inte minst rörelsens sångkanon. Till slut gick det inte att skilja politik och kultur åt. Under 1980-talet skedde ett paradigmskifte: 70-talets realistiska, symboliska, ironiskt-parodiska och slagkraftiga estetik tvingades abdikera från sin starka ställning på det kulturella fältet, där istället ett mansdominerat filosofiskt estetikbegrepp kom att bli normerande. Det kvinnokonnoterade idématerialet räddades över till lägre värderade delar av fältet (Kvinnoredaktionen på Aftonbladet mm), samtidigt som det kvinnokulturella projektets historiska och teoretiska dimensioner vann insteg på det akademiska fältet (kvinnoforskning). I mitt inlägg vill jag pröva att ställa tankefiguren ”1970-talets transformation av litteraturens, konstens (och vetenskapens fält)” på huvudet. Kanske handlar det lika mycket om konstens speciella förmåga att i ett politiskt ögonblick, låt vara ett speciellt gynnsamt, som 1970-talet, ”förändra världen”?

Annika Öhrner:
Radikaliseringseffekter på konstvetenskap och konsthögskola.

I min presentation kommer jag göra några nedslag i materialet ur min pågående studie med titel som ovan. Från höstterminen 1969 ändrades ämnesnamnet Konsthistoria med konstteori till Konstvetenskap, parallellt med tendensen vid flera syskondiscipliner, vid alla svenska universitet. I olika grad vid de fyra lärosätena skedde dessutom en förändring av själva kursstoffet och det akademiska innehållet, som kan sammanfattas med att en inlärning av konsthistorisk kanon från antiken till 1800-talet byttes mot mer djupgående studier av 18- och 1900-talets bildproduktion under grundutbildningens första terminer. Kurserna fick större teoretisk bredd och inslag av ämnen som konstpsykologi och konstsociologi. Denna brytpunkt har haft betydelse för disciplinen långt in på 1980- och 90-talen, men på olika sätt vid de olika lärosätena, och på ett par platser har en viss återgång till tidigare studiegång kunnat märkas. Före och efter detta brott hade institutionerna i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund i olika grad påverkats av den pågående studentrevolten.

En tydlig skillnad mellan lärosätena är den grad i vilken de avvisade respektive integrerade de idéer, och de studenters positioner, som utvecklades vid kritiska seminarier och liknande. Då disciplinen i Sverige har en mycket liten population, kom detta få djupgående följd för ämnets inriktning som sådan vid de olika lärosätena. Belysande är också, hur radikaliseringen kunde ske betydligt mer djupgående inom den konsthistoriska undervisningen vid konsthögskoleutbildningen, där Konsthögskolan Valand i Göteborg är ett särskilt intressant exempel. I studien planeras bland annat data över anställda vid dessa institutioner att jämföras med sådan över radikala grupperingar och de akademiska positioner som i vissa fall kunde öppnas för studenter som deltog i dessa. En hypotes som kommit fram i samband med intervjuer mm av aktörer vid den konstvetenskapliga institutionen i Lund, visar exempelvis att deltagande i ett konstvetenskaplig kritiskt seminarium kunde vara inkörsport till en akademisk karriär givet att pretendenten var man, medan kvinnors deltagande i samma eller parallellställda (feministiska) grupper kunde ha till konsekvens att möjligheten till en sådan karriär stängdes. En förhoppning är att studien skall kunna bidra till att belysa hur dessa få positioners besättande under lång tid framöver kom att påverka ämnets inriktning.


Deltagare

Johan Bergman, FD, Historiska institutionen Stockholms universitet, johan.bergman@historia.su.se

Ulf Bjereld, prof., Statsvetenskapliga inst. Göteborgs universitet, ulf.bjereld@pol.gu.se

Håkan Blomqvist, FD, Föreståndare Samtidshistoriska institutet, Inst. för genus, kultur och historia, Södertörns högskola, hakan.blomqvist@sh.se

Donald Broady,  prof., SEC, Inst. för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier (pdu),  Uppsala universitet, donald.broady@edu.uu.se

Anna Brodow, doktorand, Konstvetensk. institutionen, Uppsala universitet, anna@b-i.se

Mikael Börjesson, FD, SEC, Inst. för pdu, Uppsala universitet, mikael.borjesson@edu.uu.se

Marie Demker, prof. Statsvetenskapliga inst., Göteborgs universitet, marie.demker@pol.gu.se

Marta Edling,  docent, SEC, Historiska inst., Uppsala universitet, marta.edling@hist.uu.se

Alexander Ekelund,  doktorand, SEC, Inst. f. pdu., Uppsala universitet, alexander.ekelund@edu.uu.se

Samuel Edquist, docent, Inst. f. pdu, Uppsala universitet samuel.edquist@edu.uu.se

Elin Gardeström, doktorand, SEC,  Inst. för kultur och kommunikation, Södertörns högskola, elin.gardestrom@sh.se

Martin Gustavsson,  FD, SEC och SCORE, Stockholms universitet & Handelshögskolan i Sthlm, martin.gustavsson@ekohist.su.se

Anita Göransson, prof., SEC, Inst f. pdu, Uppsala universitet, anita.goransson@edu.uu.se

Moses Högback, forskningsadm., SEC, Inst f. pdu,  Uppsala universitet, moses.hogback@edu.uu.se

Anne Hedén,  FD, Inst. f. kommunikation, medier och it, Södertörns högskola, anne.heden@sh.se

Helena Hill, Inst. f. genus, kultur och historia, Södertörns högskola, helena.hill@sh.se

Sverker Jonsson, prof., Handelshögskolan, Göteborgs universitet, sverker.jonsson@econhist.gu.se

Ida Lidegran, FD, Inst f. pdu, Uppsala universitet,  ida.lidegran@edu.uu.se

Katarina Wadstein Macleod, FD, Inst. f. kultur och kommunikation, Södertörns högskola, katarina.macleod@sh.se

Andreas Melldahl, doktorand,  SEC, Inst. f. pdu, Uppsala universitet, andreas.melldahl@edu.uu.se

Madeleine Michaëlsson, doktorand, SEC, Inst. f. pdu, Uppsala universitet, madeleine.michaelsson@edu.uu.se

Erik Nordell, masterstudent, Historiska inst., Uppsala universitet,  erik_nordell@hotmail.com

Johanna Ringarp, FD, Inst. f. genus kultur och historia, Södertörns högskola, johanna.ringarp@sh.se

Andrew Thomkins, doktorand, Modern History,University of Oxford/ gästdoktorand vid Historiska inst., Uppsala universitet, andrew.thomkins@hist.uu.se

Daan Vandenhaute, PhD, Faculty of Translation Studies, University College Ghent, Belgien, daan.vandenhaute@hogent.be

Ebba Witt-Brattström, prof., Inst. f. genus, kultur och historia, Södertörns högskola, ebba.witt.brattstrom@sh.se

Annika Öhrner, FD,  SEC, Konstvetensk. inst., Uppsala universitet, annika.ohrner@konstvet.uu.se

Niclas Östlind, doktorand, Högskolan för fotografi, Göteborgs universitet, niclas.ostlind@hff.gu.se

 

skeptronlogga

 URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/e-111006-educult.htm 

Valid CSS!


Clickable SEC logo   Start |  About |  Research |  Courses |  Events |  Archives |  Tools  |  Search icon  Search all SEC
© 2011 SEC, Uppsala universitet | Responsible: Donald Broady | Last updated 6 Oct 2011



This page is an historical remnant, part of Skeptron Web Archive